Serbiska Ortodoxa Kyrkoförsamlingen S:t. Kyrillo och Methodius - Malmö

Organisationsnr. 846001-4676

Postgiro  894759-0

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright © 2006-2007 by
S:t Kyrill och Methodius kyrkan i Malmö
Cedergatan 4

215 67 MALMÖ, SWEDEN
tel: 040 830 14
e-mail


Web desing by
Kovach

 

 
 
   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Nyheter


Stora och heliga Fastan


Meningen med fastan   

   Livet får sin mening i uppståndelsen. Den stora och heliga Fastan får också sin mening i uppståndelsen, fundamentet för all tillbedjan och andligt liv i den ortodoxa kyrkan. Uppståndelsen är grunden för de kristnas glädje och hopp. I inledningen till den engelska utgåvan av fastans Triodion citeras den serbiske biskopen Nikolaj Velimirovich’ brev från Jerusalem, där han firat påsk. ”Vi väntade, och till slut uppfylldes vår väntan. När patriarken sjöng ’Kristus är uppstånden’ föll en tung börda från våra själar. Det kändes för oss som om också vi hade uppstått från de döda. Alla på en gång, alla som stod runt omkring oss, alla upprepade det och det lät som ljudet av många vatten. ’Kristus är uppstånden’, sjöng grekerna, ryssarna, araberna, serberna, kopterna, armenierna, etiopierna – en efter en, var och en på sitt eget språk, sin egen melodi… När vi i soluppgången lämnade gudstjänsten såg vi allt i ljuset av Kristi uppståndelses härlighet, allt såg annorlunda ut än dagen innan, allt verkade bättre, mer uttrycksfullt, härligare. Det är bara i ljuset av uppståndelsen som livet får sin mening.”
  
När vi går in i den Stora och heliga Fastan så är det just väntan vi går in i. ”Vi väntade, och till slut uppfylldes vår väntan”, skrev  biskop Nikolaj. Utan denna väntan, utan den långa resan, askesen, fastan och bönen skall vi noga se upp med hur vi lever, inte som ovisa människor utan som visa. Vi skall ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda (Ef 5:16). Egentligen står det exagoradso i grundtexten och detta ord används även om Kristi återlösningsverk, alltså: lösa det som redan är lagt åt sidan. Det vill säga: vi skall lösa in den tid som vi redan bokat in. Det gör vi genom väntan. Vi ställer inte den spekulativa frågan vad tid är utan varför tiden är. Och om tiden är en vän eller en fiende. Dagarna, i vilka vi existerar. Dagarna som finns för att vi skall ha något att vara i, dagarna som kommer och går, väcker oss för att vi skall kunna stiga upp och vara i det enda rum som är oss givet: dagen. Och nu är den, enligt hl Paulus ond. Alltså kan tiden vara vår fiende, men vi kan också förvandla den till en vän, om vi är visa och tar vara på den i agona (i kloka handlingar), i askisis (se upp med hur vi lever) och emotiv etik (medkännande gärningar). Vi griper dagen, inte enligt hedonisternas recept: carpe diem, ät, drick och var glad, ty i morgon måste du dö. Nej, vi griper dagen i frihet. Och när vi gör det i frihet enligt hl apostelns råd, ja, då möter vi Livets upphov, vår Fader, Livets självt, vår Frälsare och Livets Ande, den tredje gudomspersonen. Ty Gud är närvarande i frihet och Han agerar enbart i frihet. Därför helgar vi dagen, ty då helgar vi friheten, där tiden finns som en möjlighet att älska Gud och vår medmänniska. Under fastan helgar vi tiden på ett speciellt sätt. Vi helgar den genom väntan. ”Vi väntade”, sade biskop Nikolaj. Utan denna väntan, utan denna förberedelse förlorar påskfirandet sin djupaste mening. Utan fasta ingen påsk!

Den Stora och heliga Fastan infaller inte under hösten när löven gulnar, faller och dör, inte heller under den hårda vintern när allt ligger fruset. I Triodion sägs: ”Fastans vår har kommit och botens blomma har spruckit ut. Låt oss nu rena oss från all orenhet medan vi lovsjunger Honom som gett oss ljuset och låt oss säga: Ära vare  Dig, Du ende människoälskande!”nbsp;   Fastan är alltså inte en hopplöshetens tid, utan den visionära skönhetens. Fastan är en andlig vår och boten en utslagen blomma och Kristus är Ljuset och den som skänker oss ljuset. ”Den sorg vi erfar under fastan kommer ur den sorggivande glädjen”, säger Johannes av Stegen. Fastan är förklarad sorg. Fastan, nisteia, har en inre och en yttre sida. Mellan dem måste råda balans. Fasta innebär hunger. Stora och heliga Fastan innebär att avstå från mat. Reglerna för vad vi skall äta är dock inga självändamål. Människan är en helhet, hon är kropp, själ och ande. Hon är formad av synlig materia och av det osynliga, såsom det sägs i Triodion. Fastan innebär bön och andlig näring. Under de femton första århundradena levde öst och väst enligt samma fasteregler: man avstod från köttprodukter, man avstod från ägg, mjölk, smör och ost. I väst har den Stora Fastan under de senaste femhundra åren mer och mer fått en symbolisk karaktär för att i många protestantiska kyrkor och samfund helt mista den funktion som den haft för de kristna i århundraden. Även i ortodoxa sammanhang sägs ofta att det i ett modernt samhälle inte är lätt att fasta, men sanningen är den att det aldrig har varit lätt att fasta. Fastan används i dag för hälsans skull. Hälsohem har under de senaste årtiondena varit en lukrativ affär. Man vill fasta för att gå ner i vikt. Man vill fasta för att få snyggare kropp. Man vill fasta för att allmänt må bättre. Jag har sällan hört någon klaga över att det varit speciellt svårt med den typen av fasta, men att göra det för Guds rikes skull tycks vara allt svårare.
   Den primära meningen med fastan är att göra oss medvetna om vårt beroende av Gud. Den som tar fastan på allvar, i all synnerhet under den första veckan, kommer att erfara en inre sorg och en inre ånger. Hon kommer att känna utmattning och hunger. Det ständiga ätandet gör oss självtillräckliga, vi glömmer Jesu ord: ”Utan mig förmår ni inget” (Joh 15:5). Om fastan förenas med bön, stillhet, läsning av andlig litteratur och Bibeln, slipper vi fariséens fasta som Triodions morgongudstjänst liknar vid en galavagn. Vi hamnar bredvid publikanen som inte ens kan möta himlens blick. Meningen med fastan är att göra oss fattiga i anden, beroende av Gud.      Fasta betyder inte bara trötthet och tung abstinens utan också ljus, vaksamhet, frihet,       lätthet och en förunderlig glädje. Fasta är inte bara en fråga om diet utan om omvändelse, om att återvända från ett främmande land tillbaka till Gud, hemmet. Hl Johannes Chrysostomos säger: ”Vi måste fasta, inte bara från mat utan från synder. Vi skall fasta, inte bara med munnen utan med ögat, med örat, med foten, med handen och alla kroppens lemmar: ögat bör blunda för orena synintryck, örat från att lyssna på skvaller, handen från orättfärdiga handlingar.” Hl Basileios den Store påpekar att det är meningslöst att fasta om man samtidigt baktalar sin broder. ”Du äter inte, men du kritiserar din broder”, säger han.   Fastans innersida är: bön, abstinens och allmosor. Fäderna hävdar att fasta utan dessa dimensioner är demonisk och leder till fariseiskt högmod och instabilitet. Fasta och bön hör ihop. När lärjungarna en gång frågade Jesus varför de inte kunde bota en svårt sjuk pojke, svarade Jesus att detta slag bara kan botas med bön och med fasta. Om de första kristna sägs i apostlagärningarna (13:3) att de fastade och bad. Både Gamla och Nya Testamentet innehåller många berättelser om hur fasta och bön föregår svåra beslut. Herren fastade fyrtio dagar innan han började sitt arbete (Matt 4:1-11). Moses fastade (Exod 34:28) och Elia gjorde det också på berget Horeb (Kon 19:8-12). Fastan i dessa fall förebådade theofanier, Gudsuppenbarelser. Det finns också ett samband mellan fasta och andlig vision, skådande av Gud. Hl Petrus gick i sjätte timmen upp på taket, han blev hungrig och ville äta (Apg 10:9-17). Då föll han i trance och hörde den gudomliga rösten. Dessa händelser visar att den asketiska fastan alltid har ett högt mål: att föra oss upp på bönens berg.  Bön och fasta, vision och theofani leder i sin tur till en känslighet för andra människors nöd. Man vill ge gåvor av empati. Man vill förlåta alla för allt, såsom Alsjojsa i Bröderna Karamazov. Domssöndagen före förlåtelsens söndag, då den egentliga fastan börjar, handlar om allmosor och kärleksgärningar. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, osv.
   Hermas Herden från det första århundradet säger att de pengar man tjänar in genom att fasta skall man ge bort till änkor och faderlösa. Att denna gåva kopplas till fastan är inte en slump: vi ger inte bara av det vi har utan av det vi är.     Texterna i Triodion avslöjar också rådande missuppfattningar om fastan. (1) Den är inte enbart till för munkar och nunnor. Den gäller alla kristna. Ingenstans i vare sig ekumeniska eller lokala koncilier finns det stöd för en sådan tanke om fastan. Vägen är densamma för alla, oavsett om vi är gifta eller lever ett monastiskt liv.
(2) Fastan skall inte förstås på ett pelagianskt sätt: även om texterna i Triodion uppmanar oss till ansträngning och kamp, beror framgången inte enbart på vår viljestyrka. Många sätter ribban för högt och tror sig komma över den med sin viljestyrka. En sådan fasta håller inte länge. Förr eller senare river man. Fastan måste ses som en gåva från Gud. Andreas’ av Kreta botkanon slår fast: ”Jag har inga tårar, ingen bot, ingen syndasorg; ge mig dessa Du som är Gud, o Frälsare skänk mig dessa.”
(3) Fastan måste ske i lydnad för traditionen. Vi kan inte skapa egna individualistiska regler för ”min” fasta. Att acceptera den heliga traditionen betyder delaktighet i Guds folks gemensamma medvetande, som är en skattkammare av dold visdom och andlig balans och ett läkemedel mot egna fantasier. Vi bör samtala med vår andlige vägledare och fader. Abba Antonios säger: ”Jag känner till munkar som efter hårt arbete har fallit i galenskap på grund av att de litade till sitt eget arbete och avvisade budet som säger: ’Fråga din fader, han skall tala om för dig’” (Deut 32:7). Han säger också: ”Så långt som det är möjligt skall en munk rådfråga sin staretz, om han så skall ta ett steg eller dricka en droppe vatten i sin cell, för att han skall undvika misstag.” Om högmod och egenvilja bestämmer vår fasta då leder den inte närmare Gud utan närmare den vars namn vi inte vill nämna. Det är nämligen så att fastan, oavsett hur den genomförs, leder oss nära en andlig värld och den är både god och ond.
(4) Fastan får inte bli en tid av nedslagenhet utan av glädje. Det är en paradox. Det är ju sant att fastan innebär ånger, bot och sorg, men allt detta måste ske i förklaring, i glädjefylld sorg. Triodion påpekar faktiskt detta: ”På denna fastans glädjefyllda dag, ge mig tårar som faller likt regn från himlen, O Kristus.” Redan på fastans första dag hör vi: ”Med glädje låt oss gå in i början av fastan. Låt oss inte vara sorgsna…Låt oss i glädje börja den allheliga tiden av abstinens. Låt oss lysa med strålglansen från dina heliga bud…Allt dödligt liv varar endast en dag, så är det sagt, för dem som arbetar med kärlek. Det finns fyrtio dagar i fastan. Låt oss hålla den med glädje.”(5) Fastan betyder inte att vi förkastar eller föraktar Guds skapelse. Hl Paulus säger att intet i sig är orent (Rom 14:14). Allt det som Gud har gjort är gott (Gen 1:31). Att fasta betyder inte att förneka skapelsens inneboende godhet utan att befästa den. För de rena är allt rent (Tit 1:15). På den himmelska banketten tillåts ingen fasta och ingen självförnekelse. Men i denna fallna värld, är vi själva orena och behöver därför fastan. Vi renar inte Guds skapelse genom vår fasta, vi renar vår vilja och vårt inre. Vi ställer inte upp på impulser som hela tiden pockar på vår uppmärksamhet. Fader Sergej Bulgakov säger: ”Vi dödar köttet för att få en kropp.” Det är i den paulinska teologien skillnad på kött och kropp, sarx och soma. Under den Stora och heliga Fastan försöker vi leva avhållsamt inom äktenskapet. Inte därför att det sexuella i sig är något ont, utan för att vi skall ha möjlighet att ägna oss åt bön och fasta (1 Kor 7:5).

Fader Benedikt       


Bidrag för köp av kyrkans mark

  Namn Belopp
1 Marjan i Slađana Dragićević 100000
2 Davidshalls Begravningsbyrå 59000
3 N.N. 53000
4 SKUD "Sitan vez" Malmö 45500
5 Ćutic Dragutin 30000
Se hela listan   

CHRIST IS RISEN !!!

 

Patriarchal Pascha Encyclical 2016

 


JULHÄLSNING

 

Nativity Encyclical 2012


LOKALLKYRKORNA

Den ortodoxa kyrkan består ett antal lokalkyrkor

De bysantinska kyrkorna:
Konstantinopels ekumeniska patriarkat
Alexandrias patriarkat
Antiokiens patriarkat
Jerusalems patriarkat
Moskvas patriarkat
Serbiens patriarkat
Rumäniens patriarkat
Bulgariens patriarkat
Georgiens (Grusiens) ortodoxa kyrka
Cyperns ortodoxa kyrka
Greklands ortodoxa kyrka
Polens ortodoxa kyrka
Albaniens ortodoxa kyrka
Tjeckiens och Slovakiens ortodoxa kyrka
Finlands ortodoxa ärkebiskopsdöme
Estlands apostoliska ortodoxa kyrka
Ortodoxa kyrkan i Amerika
Japans ortodoxa kyrka

De orientaliska kyrkorna:
Koptiska ortodoxa kyrkan (Egypten)
Etiopiska ortodoxa kyrkan
Armeniska ortodoxa kyrkan
Syrisk-ortodoxa kyrkan
Indiens ortodoxa kyrka

 
 

HITTA EN ORTODOX
KYRKA I SVERIGE

Sök på 
http://www.rafen.net/hemsida/index.html